Historia

Den 11 december 1904 samlas ett antal ungdomar till ett möte i Nederpurmo folkskola för att, som det heter i protokollet från mötet, "i för att överlägga och besluta om huruvida det ej vore skäl att i Purmo bilda en ungdomsförening". I paragraf två kan man läsa, "Efter skedd omröstning beslöts att här bilda en förening, benämnd Purmo Ungdomsförening, i hvilken 28 personer inskrefo sig som medlemmar".

Till den nya föreningens första ordförande valdes lärare Wilh Rodas, vilken också fungerade som ordförande vid mötet, och även torde ha varit en av initiativtagarna till detsamma.

Programmen vid föreningsmöten under de första verksamhetsåren utgjordes i huvudsak av: deklamation, körsång, bygdemålsberättelser, teater, nykterhetsföredrag, dans m.m. Verksamheten inom föreningen måste betraktas som synnerligen livlig under de första åren. Ungdomarna gick med liv och lust in i verksamheten, och hade ibland också hjälp av äldre personer. Man samlades på olika ställen; i Nederpurmo folkskola, sedermera Kyrkoby folkskola, i bondgårdar och överhuvudtaget där någon samlingsplats kunde uppbringas. Det var heller inte ovanligt de första åren att man sommartid samlades ute i det fria vid olika programtillfällen.

Purmo Samlingshus

Vid årsmötet den 3 februari 1907 upptogs frågan om att uppföra ett samlingshus. En komitté tillsattes som fick i uppdrag att vidta nödvändiga förberedelser. Det dröjde dock en tid före planerna kom igång konkret. Vid ett allmänt möte i Nederpurmo folkskola den 23 april 1911 upptogs till diskussion fråga, "vilken plats vore lämpligaste för samlingshuset. Vilket beslut blev att samlingshuset skulle byggas på Siisbacka". Den 7 maj 1911 anordnade Purmo Ungdomsförening ett diskussionsmöte, där man tog del av ritningar för det blivande samlingshuset. Efter att planerna kom igång dröjde det inte länge förrän samlingshuset kunde invigas. Den 5 november 1911 invidges Purmo Samlingshus, nära nog på dagen sex månader efter det att ritningarna hade blivit godkända.

Verksamheten inom ungdomsföreningen på 1920-talet var mycket livlig, även om kortare perioder med ringa verksamhet förekom. Verksamhetsprogrammen uppvisade inte så stor variationer under denna tid, danstillställningar började dock bli allt vanligare.

Så gott som hela 1930-talet präglades av en livlig verksamhet inom ungdomsföreningen. Kanske kom inte så många nya verksamhetsformer fram då, men föreningen anordnade en hel del danstillfällen, det ordnades maskerader, det spelades teater, sångkören var i livlig verksamhet. Det som också kan nämnas från 1930-talet är, att ungdomsföreningen varje år, antingen ensam eller tillsammans med någon annan organisation ordnade festligheter på svenska dagen.

År 1939, och praktiskt taget hela tiden intill krigsutbrottet upprätthöll ungdomsföreningen sin verksamhet. Från styrelsemötet för den 2 november 1939 står det antecknat i protokollet: "Beslöts efter moget övervägande, att trots tiden allvarliga läge, ha dans den 11 december och den ekonomiska behållningen skulle doneras till understöd för medellösa reservistfamiljer. Den 12 december 1939 hölls också ett styrelsemöte, vid vilket det beslöts, att ett julpaket skulle sändas till varje föreningsmedlem ute vid fronten. 

Purmo Ungdomsförening stod under många år arrangör för de uppskattade luciafesterna. Den första luciafesten hölls 1948, då Benita Sandstedt var ljusdrottning. Den entusiasm, som man startat verksamheten, sedan föreningen väl kommit igång efter krigsåren, följdes småningom av en viss stagnation. Detta kanske av flera orsaker, en av huvudorsakerna var säkert den stora utflyttningen från orten, främst till Sverige.

Redan 1950 diskuterades och beslöts det om en ombyggnad av samlingshuset, men det blev som bekant inte något av dessa planer. Senare, i mitten av 1950-talet, uppkommer frågan om grundrenovering och tillbyggnad av samlingshuset upp, gång efter gång, men något speciellt händer inte. Först 1958 utses en komitté, som självständigt skulle få avgöra hur samlingshuset skulle skötas i fortsättningenen eller tills ett allmänt möte bestämmer annorlunda. På ett möte 2 november 1958 fattades beslut om att samlingshuset skulle om- och tillbyggas och att detta skulle ske i ungdomsföreningens eget regi. En byggnadskomitté tillsattes också.

Ungdomsföreningen började nu få vind i seglen och saker och ting började småningom hända. Men inom föreningen började man ifrågasätta om huruvida en om- och tillbyggnad av samlingshuset var så lyckad. Det skulle bli dyrt eftersom samlingshuset saknade bl.a. centralt uppvärmningssystem samt vatten- och avloppledningar. Den 8 april 1959 var föreningsmedlemmarna igen kallade till ett allmänt möte. Vid det mötet fattades efter en längre diskussion enhälligt beslut om att ett nytt samlingshus skulle byggas.

Den 19 april 1959 hölls ett allmänt föreningsmöte och mer än 120 av föreningens medlemmar hade mött upp. Ordförande Harry Sund informerade om de fyra tomtförslagen som stod till förfogande till det nya samlingshuset och styrelsens förslag var, att samlingshuset skulle byggas på den av Birger Ljung utlovade gratistomten. Styrelsens förslag blev också föreningsmötets enhälliga beslut. Vid föreningsmötet den 19 april beslöts också att det gamla samlingshuset skulle rivas och virket från detta i mån av möjlighet användas i det nya samlingshuset.

Purmogården tillkomst

Sedan beslutet den 19 april 1959 hade fattats om uppförande av ett nytt föreningshus, kom man mycket fort igång med arbetet. Den 20 april började man riva det gamla samlinghuset, den 28 april vidtog uppröjningen av tomtområdet, den 13 maj göts sockeln och den 7 augusti kunde taklagsfesten firas. Som arbetsledare fungerade byggmästare Tore Backa. Under vintersäsongen 1959-1960 höll man en skapande paus, men på våren 1960 satte man igång med arbetet på nytt. Så småningom stod Purmogården klar för invigning. Invigningsfesten hölls den 10 december 1961 och fick en särskild gland över sig genom att dåvarande undervisningsministern Heikki Hosia hedrade festen med sin närvaro och höll invigningstalet. Även Söu´s dåvarande förbundsordförande, Tryggve Eriksson höll festtal.